Lokaltidningen Lund Centrum 26 augusti 2023.
Ännu en elektrifierad tant i staden
Efter att länge ha tillhört den ljusa sidan har jag nu förflyttat mig till den mörka. Jag har fått mer kraft men förlorat min självkontroll. Hädanefter kommer jag att färdas i racerfart längs den mörka vägen. Till mitt försvar kan jag hävda att det var min cykelreparatör som förförde mig i ett svagt ögonblick och lockade över mig.
För några veckor sedan lämnade jag in min tjugo år gamla cykel till verkstad. Cykelreparatören tittade bekymrat på den och skakade på huvudet.
– Vi får nog ta ett beslut här.
Jag hade visserligen länge anat att min trotjänare sjöng på sista versen men det kändes tungt i hjärtat att få det svart på vitt. Jag borde ha varit lite mer varsam. Pysslat om den. Oljat kedjan. Låtit den stå inomhus.
Dagen därpå hämtade jag ut min nya cykel. En grön EL-cykel. Var detta ett försök att stoppa den där smygande lättjan ”varför inte ta bilen” som de senaste åren smugit sig in i tankarna? Hade jag ”unnat maj” bilen lite väl ofta? Visserligen har jag aldrig varit någon entusiastisk bilförare, snarare motvillig. Dessutom en synnerligen late starter vad gäller bilkörning. Körkortet fick jag i min hand 2015, tack vare Martin – en synnerligen pedagogisk, modig och rolig körlärare på Trafikpedagogerna. Jag hade då uppnått den mogna åldern av 54 år. Var detta början på en stundande identitetskris?
Eller var det här en vilja att bli en god Lundabo och hjälpa till att få Lund klimatneutralt? EU-kommissionen har ju utsett Lund till att vara en av 100 europeiska städer som ska nå klimatneutralitet 2030 och enligt Lunds klimatpolitiska råds senaste rapport är det färre som cyklar. Ville jag dra mitt strå till stacken genom att ersätta bilkörningen i möjligaste mån?
Jungfruturen började trevandes längs flacka Dalbyvägen och fortsatte uppför branta Tornavägen och sedan vidare mot Norra Kyrkogården. Jag flög fram. Plingade karskt och körde om en ung man på en Crescent modell 70-tal. Skrattade rått. Kände mig som en fantom som susade uppför backen i 14 km i timmen. Tittade förbi Monumentet av bara farten och körde i rasande tempo om två studenter på trötta odefinierbara cyklar på Kävlingevägen.
– Haha, ur vägen slöisar, tänkte jag.
Efter turen släpade jag in cykeln i huset och parkerade den i vardagsrummet på den ärvda äkta mattan.
– Aha, du har blivit en el-tant! utbrast en god vän som kom på besök några dagar senare.
Gode vännen skrockade förtjust och kunde inte dölja att han var road av situationen.
Först då slog det mig att jag gått över till den mörka sidan. Jag hade lämnat den heroiska gruppen traditionalister som oavsett väder trampar stadens gator fram på ärvda, lagade, trötta, utnötta cyklar. Den mördande stigningen med åttio meter i höjdskillnad från Klostergården i söder till Klosterängshöjden i norr skulle aldrig mer bli en utmaning. Nu skulle jag tillhöra den mörka sidan tillsammans med den udda samlingen av memils, elskoters, balansskoters och el-skatebords. Fartdårar som vi traditionalister brukar väsa åt när de susar förbi oss i backen. Jag hade förvandlats till en el-tant som valt den mörka vägen och jag trivdes.
Epilog: Nu har jag försäkerhets skull skaffat mig en andra-cykel, en begagnad röd Monark, som visar att jag är en deltids-traditionalist som gärna tampas med stadens höjdskillnader.