Lokaltidningen Lund Centrum 27 april 2024
Jakten på de osynliga Lundaborna
Är vi vanliga Lundabor osynliga? Frågan gnager i mig. Jag kan inte släppa påståendet som slungades emot mig i studenttidningen Lundagård tidigare i vår.
En av mina favoritskribenter Bianca Raffone beskriver i sin krönika Lund såsom ”En stad i Skåne där alla pratar stockholmska, medelåldern uppskattar jag till 22,5 år och invånarna antingen vänder på varenda CSN-öre eller bor i stora villor i Professorsstaden”. Visserligen kan det tyckas smickrande att man uppfattas vara runt tjugo när sanningen ligger närmre det tredubbla.
Eller har vi blivit osynliga? Bär alla stadens invånare som inte är inskrivna vid akademin osynlighetsmantlar?
Jag har mina misstankar hur en sådan uppfattning kan uppstå. För några år sedan bodde en ung kinesisk kvinna från Guangdong hemma hos oss. Hon berättade att hon under sina två år som mastersstudent aldrig blivit inbjuden till ett hem i Lund, eller knappt reflekterat över eller sett några vanliga Lundabor. Hon frågade om hon fick filma mig, äkta maken och vårt hem. Det fick hon naturligtvis. Med mobilkameran fångade hon ”urinvånare i Lund dricker kaffe och äter kanelbulle tillsammans med en hund under en traditionell fikastund”. Det kändes som om den unga kinesiskan trodde sig ha funnit en utrotningshotad folkspillra i Lund. Och jag var en del av denna grupp.
Hur kan vi hjälpa fler studenter att upptäcka denna folkspillra i Lund som talar skånska, är över 22,5 år och som varken har CSN eller bor i Professorstaden? En pedagogisk studiecirkel på Folkuniversitetet? Med en studieplan som omfattar undervisning i skånska, kultur och demografi samt avslutningsvis en gemensam cykeltur runt hela Lund med undantag för Professorsstaden? Eller en upplysningskampanj på stadsbussarna med det lättuggade meddelandet ”Medelåldern i Lund är 39,3 år”?
Vad gäller munart finns det en förvirrad uppfattning att vi inte talar riktig skånska i Lund. Lundaskånskan är ett haveri men likväl en skånsk dialekt. Dels talas den förnäma akademiska och högspråkliga lundensiskan, som kan låta allt från nobel till lätt parodisk, dels finns lundaskånskan – som liknar en cocktail med en trygg bas av sydvästskånska och sedan kan krönas med diverse valfria ingredienser. Sonen, som är bördig från Jämtland, pepprar ibland sin cocktail med ett tungspets-r och fyller gärna på med en norrländskt jo-inandning.
En god idé vore att ta fram en mobilapp, ungefär som Shazam eller Soundhound, som i stället för att hitta rätt låt kan identifiera dialekt. Då kan studenten bege sig ut på stan och låta appen fånga in dialekter och bestämma dialektens art, exempelvis lundaskånska kryddad med drag av Johan Wester eller Nour El-Refai.
Ett komplement vore en digital krysslista där man kan bocka av de hundra vanligaste dialektcocktailarna i Lund. Flest kryss vinner Ingemar Ingers avhandling ”Studier av det sydvästskånska dialektområdet” från 1937.
Eller varför kan inte samtliga studentnationer ha öppet hus en gång per termin och låta oss vanliga Lundabor få komma in bakom murarna och tappa osynlighetsmantlarna. Bästa tipset inför höstens nollningar är att göra som årskurs 7 på Fäladsgården gjorde tillsammans med sina spanska utbyteskompisar; de gick runt på stan en lördag och intervjuade flanerande Lundabor.